“Kommer ni ihåg sommar-OS i Seoul 1988? De där höstdagarna när Ben Johnson först blev hyllad efter utklassningen av Carl Lewis och sedan bespottad efter att ha avslöjats som dopingfuskare. När simhopparen Greg Louganis slog huvudet i svikten. När Anders Holmertz kämpade till sig ett silver på 200 meter frisim men de svenska guldmedaljerna inte ville komma. 

Minns ni det årets officiella OS-låt, Hand In Hand som spelades av den koreanska gruppen med det fantasifulla namnet Koreana? Så där kitschig som alla sådana låtar är:

Hand in hand we stand, all across the land

We can make this world a better place in which to live

Hand in hand we can, start to understand

Breaking down the walls that come between us for all time

Tio år senare, en junidag 1998, satt jag i en skrotig VW-buss och färdades längst slingriga bergsvägar i de transylvanska skogarna. Vi var ett gäng ungerska, tyska, norska och svenska studenter som denna pingsthelg åkte runt långt inne i det djupaste Rumänien. På bilkasettspelaren varvades den ena ungersk rockgruppen efter den andra, innan OS-låten från Seoul helt plötsligt dök upp och alla föll in i allsång.

Jag satt där och sjöng och tittade ut på det transylvanska landskapet och insåg att en sådan här grupp människor aldrig hade kunnat göra en sådan här resa i detta land tio år tidigare. En sådan resa, ett sådant liv, var otänkbart när den här låten kom. Kanske tändes ett hopp ändå den där hösten 1988 när Koreana sjöng om att bryta murarna och enas hand i hand över gränserna. Låten spelades och DDR kom tvåa i medaljligan med sina 102 medaljer. Bara Sovjetunionen fick fler med 132. Diktatorerna i Östberlin och Moskva mådde. Men nästa gång ett OS gick av stapeln fanns inte DDR och Sovjetunionen längre. Bara ett år efter Seoul-OS föll äntligen muren.”

Erik Zsiga

Det här inlägget postades den 11 augusti 2008 klockan 12:19 e m och är sparat i kategorin Övrigt . Du kan följa kommentarer och svar på inlägget genom RSS 2.0-flödet. Både kommentarsfunktionen och pingning är avstängda för tillfället.